J'ai demandé a la lune
Det vackraste någon man skådat
Solen skänker sina nyfödda strålar till havets vågor.
De svarar med att tindra som tusen stjärnor.
Jag tänker på dig, för dina ögon tindrar som de vackraste stjärnor någon man skådat.
Vinden smeker havrefältet.
De svarar med att blöjande dansa i takt med trädens sus.
Jag tänker på dig, för ditt hår böljar vackrare än någon man någonsin skådat.
Regnet faller ner på berget.
Det svarar med att låta vattnet rinner ner i djupaste dalen.
Jag tänker på dig, för dina tårar som rinner ner för dina kinder är det vackraste någon man skådat.
Paniiik!!
Jag förstår inte ordet hat. Det är så hårt, så lätt att säga med avsky. Men ordet passar inte alls bra med känslan. Känslan är inte hård, den är lömsk, mer som en dimma, svår, nästan omöjlig att greppa. Men man kan se den så tydligt. Precis som jag såg den i hans ögon. Och ju närmare man kommer dimman, ju längre in man går, desto otydligare blir allt. Det omkring dig blir oklart och du ser ingenting. Det kanske är därför jag inte känner nått för honom längre.
* * *
Allt jag älskade hos honom har försvunnit i dimman och det enda som syns nu är spår av att det en gång fanns där. Fastetsat på mina hornhinnor, i mitt minne, kan jag se den person han en gång var. Jag minns det dagar som var soliga, de dagar som var regniga, molniga, glada, dystra. Jag minns allt. Men aldrig har jag haft en dimmig dag med honom. Aldrig. Nu är alla dagar dimmiga. Jag ser ingenting längre, och dimman blir bara tjockare och tjockare.
Tro det eller ej, men jag har faktiskt tänkt!! Idag tänkte jag mycket.
Inte i skolan då men jag hade en diskusion med en underbar människa som är i Stockholm för tillfället (ååh underbar människa älskar henne ♥) och vi pratade om livet.
Först, jag fattar inte hur allt kan gå så himla snabbt!! Har redan gått en hel termin på gymnasiet, och det känns som det har gått typ två veckor! Om det går så här snabbt kommer jag gå ut gymnasiet innan det blir sommar typ!! OMG JAG FÅR PANIK!!!
Men tänk, vad ska jag göra med livet när jag blir stor?? Allt jag vet är att jag vill vara en sådan person som är konstant glad. Men jag tror att det egentligen inte finns såna personer.
Mitt liv är typ seriöst perfekt. På alla sätt (inte ens om ja tänker supernoga kan jag komma på något fel) och ändå tänker jag väldigt ofta att mitt liv är meningslöst och lalala hela fadderullan. Jag tror man letar efter fel, nånting att klaga på även om det bara är ett litet bråk med sin syster eller man kanske inte fick så mycket pengar jag visste.
Okej, jag ska inte säga att MAN gör det, men jag har en känsla av att jag gör det. Omedvetet.. Jag måste sluta med det!! Usch på mig när det finns folk som har det så mycket värre.
Och jag kanske inte har sagt det men jag har PANIIIK för jag har inte köpt några julklappar alls!! AAAAHHH!!
HA DET GÖTT ALLA MINA ICKE-EXISTERANDE LÄSARE!!
FJORTISPUSS o GAYHUG ♥
