CrazyGalet

12/10-10 - 07/01-11

Jag önskar att jag hade fortsatt skriva på utvecklingen mellan vår relation under den här tiden. Det hade varit kul att läsa. Att se hur mina tankar om dig, och vad jag vill förändrades under tidens gång.  Jag minns inte så mycket om mina tankar. Bara att jag inte visste vad jag ville. Visste inte hur jag kände.

Jag minns när du var i Dubai. Jag tänkte “vad skönt att han har rest bort, då kan jag tänka mer på vad jag vill utan att han är här och stökar i mitt huvud” men så klart kom jag inte fram till någonting. Det slutade med att jag strulade med en kille på fyllan och det var det första du fick höra när du kom hem från Dubai. Way to go.

Jag minns också samtalen vi hade. Du bestämde träff med mig minst två gånger för att prata med mig om hur jag ville göra. Första gången var inte så hemsk. Det var mest “hur känner du?” och “hur vill du göra?” och jag svarade bara “jag vet inte” och “tystnaden betyder att jag tänker”. Jag minns att det slutade med att jag skulle tänka mer på vad jag ville. Och typ att jag skulle meddela dig när jag bestämt mig.

Andra gången var värre. Du frågade mig vad jag hade kommit fram till, och åter igen var såklart mitt svar att jag inte visste. Du frågade några gånger till, men du fick väl inte tillräckligt med svar. Då sa du “om du fortfarande inte kommit fram till något, om du fortfarande inte vet vad du vill, då kanske det inte ska vara något mellan oss”. Jag minns det så väl. Jag ville bara gråta. Jag ville gråta och säga att jag visst ville, men att jag inte vågade. För det var nog det. Tänk att allt hade kunnat gå åt helvete bara för jag är så jävla feg. Det var när jag var nära gråten som jag började fatta hur jag verkligen kände för dig. Jag har aldrig förr gråtit av att en kille har sagt till mig att vi bara borde vara vänner. Jag gillade dig mer än någon annan redan då. Men jag vågade inte göra något.

Annat minne är när du följde mig genom grisparken, och vi kom till sista lampan innan backen upp till mig. Där stannade du och sa att jag fick gå resten själv. Jag tyckte alltid att våra hejdåkramar var lite stela eftersom jag visste att du ville ha mer än en kram. Jag kände hur du försökte hålla kvar mig när jag kramat dig men jag backade undan. Du såg på mig och frågade “får jag bara en kram?” Jag nickade bara och mumlade väl ett tyvärr och ett hejdå. Jag såg på dig att du var sårad. Jag ville bara gråta igen. Jävla helvetes bajskorv. Jag ville ju egentligen. Att jag ska vara så himla feg. Ibland hatar jag bara mig själv. Och jag visste att du hade blivit ledsen, men vad skulle jag göra? Du hade redan vänt dig om och gått hem igen.

Det sista djupa samtalet jag hade om dig innan vi var ihop, det var med Louise. Det var samma dag som vi strulade första gången. Hon och jag pratade om hur jag kände för dig, att jag inte visste vad jag skulle göra. Jag ville, men jag vågade inte. Och jag var inte säker. Jag hade aldrig blivit säker. Men så blev jag full, du var också full och det blev som det blev. Dvs. underbart! Jag är glad att du pratade med Hajna innan, att hon sa åt dig att haffa den kvällen. Annars kanske det aldrig hade hänt. Du kanske hade börjat ge upp vid det laget.

Skrivet: 11/01-11 00:01

Jag önskar att jag hade fortsatt skriva på utvecklingen mellan vår relation under den här tiden. Det hade varit kul att läsa. Att se hur mina tankar om dig, och vad jag vill förändrades under tidens gång.  Jag minns inte så mycket om mina tankar. Bara att jag inte visste vad jag ville. Visste inte hur jag kände.

Jag minns när du var i Dubai. Jag tänkte “vad skönt att han har rest bort, då kan jag tänka mer på vad jag vill utan att han är här och stökar i mitt huvud” men så klart kom jag inte fram till någonting. Det slutade med att jag strulade med en kille på fyllan och det var det första du fick höra när du kom hem från Dubai. WAY TO GO.

Jag minns också samtalen vi hade. Du bestämde träff med mig minst två gånger för att prata med mig om hur jag ville göra. Första gången var inte så hemsk. Det var mest “hur känner du?” och “hur vill du göra?” och jag svarade bara “jag vet inte” och “tystnaden betyder att jag tänker”. Jag minns att det slutade med att jag skulle tänka mer på vad jag ville. Och typ att jag skulle meddela dig när jag bestämt mig.

Andra gången var värre. Du frågade mig vad jag hade kommit fram till, och åter igen var såklart mitt svar att jag inte visste. Du frågade några gånger till, men du fick väl inte tillräckligt med svar. Då sa du “om du fortfarande inte kommit fram till något, om du fortfarande inte vet vad du vill, då kanske det inte ska vara något mellan oss”. Jag minns det så väl. Jag ville bara gråta. Jag ville gråta och säga att jag visst ville, men att jag inte vågade. För det var nog det. Tänk att allt hade kunnat gå åt helvete bara för jag är så jävla feg. Det var när jag var nära gråten som jag började fatta hur jag verkligen kände för dig. Jag har aldrig förr gråtit av att en kille har sagt till mig att vi bara borde vara vänner. Jag gillade dig mer än någon annan redan då. Men jag vågade inte göra något.

Annat minne är när du följde mig genom grisparken, och vi kom till sista lampan innan backen upp till mig. Där stannade du och sa att jag fick gå resten själv. Jag tyckte alltid att våra hejdåkramar var lite stela eftersom jag visste att du ville ha mer än en kram. Jag kände hur du försökte hålla kvar mig när jag kramat dig men jag backade undan. Du såg på mig och frågade “får jag bara en kram?” Jag nickade bara och mumlade väl ett tyvärr och ett hejdå. Jag såg på dig att du var sårad. Jag ville bara gråta igen. Jävla helvetes bajskorv. Jag ville ju egentligen. Att jag ska vara så himla feg. Ibland hatar jag bara mig själv. Och jag visste att du hade blivit ledsen, men vad skulle jag göra? Du hade redan vänt dig om och gått hem igen.

Det sista djupa samtalet jag hade om dig innan vi var ihop, det var med Louise. Det var samma dag som vi strulade första gången. Hon och jag pratade om hur jag kände för dig, att jag inte visste vad jag skulle göra. Jag ville, men jag vågade inte. Och jag var inte säker. Jag hade aldrig blivit säker. Men så blev jag full, du var också full och det blev som det blev. Dvs. underbart! Jag är glad att du pratade med Hajna innan, att hon sa åt dig att haffa den kvällen. Annars kanske det aldrig hade hänt. Du kanske hade börjat ge upp vid det laget.

Skrivet: 11/01-11 00:01